TJABBA!
Idag var en sån där helt vanlig dag i horn, en tråkig fredag kväll. fast så vanligt är det förresten inte, men det är inte helt ovanligt heller. men det är när jag sitter med alla gamla kompisar och tråkar i en soffa som tanken slår mig. Jag är ju inte ensam, jag är så långt ifrån ensam. Vi är inte många, men vi finns där. Alla är vi uppvuxna och uppfostrade nästan lika, och vi känner varann bättre än någon annan. Vi kan varandras familjerelationer, vi ser på varandra om vi inte mår braa och framför allt gör vi allt för att se till att den i så fall ska må braa. Det är där någonstans jag ändå måste känna en viss tacksamhet till mamma och pappa. även fast jag så många gånger sagt att jag avskyr att bo här. men hade jag inte gjort det hade jag aldrig lärt känna dessa underbara människor, och det är jag ju evigt tacksam för. herregud, vad jag låter djup, haha. men det är faktiskt så här det är , när alla känt varandra sen nyfödda finns inga hemligheter. vi är en enda liten familj, vi hornbor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar